Tålamod?
I helgen fick jag känna på den ögon-ryckande frustrationen, av att stå i och verkligen försöka övertyga ett barn om något och misslyckas. Gång på gång på gång, misslyckande efter misslyckande. Jag lyckades under lördagen, kika fram under mitt duntäcke och bege mig ut. Jag passade då på att följa med min lillasyster till sin simskola, vilket för övrigt var ett tag sedan så det var kul att se hennes framsteg. I alla fall så visade det sig att min syster måste kunna hoppa från tre meters höjd (3an) för att kunna gå upp till tävlingssim. Hon blev därför skickad upp till hopptornet. Varpå hon stannade precis framför kanten och blev helt paralyserad. Hon bara stod där utan att agera. Tillslut så var det bara hon kvar där uppe, då alla andra barn hade hoppat. Hon kastade en blick åt mig och jag förstod att hon ville att jag skulle gå upp. Jag tog av mig strumporna, gick ner för läktarn och kämpade mig upp för stegen till hopptornet. Vägen dit var en ren utmaning måste jag tillägga, då jag hade hög feber och morfin i mitt system. Simlokalen vi befann oss i var också extremt varm vilket resulterade i att jag var nästintill svimfärdig.
Men där stod jag, vid min systers sida tre meter upp i luften och försökte allt för att få henne att hoppa. Förutom allt pepp-talk så gick jag fram till kanten med henne, bad henne kolla rakt fram, höll hennes hand och mycket, mycket mer. Efter en halvtimme så tvingades hon ner för tornet och in i omklädningsrummet då träningen var slut. Jag kollade på min systers ansikte och såg en besvikelse i hennes ögon som inga ord kan beskriva. Det gjorde ont i mig att se det, framförallt för att jag vet hur glad hon hade varit om hon lyckades. Jag minns själv hur besviken jag var som barn när jag inte vågade simma. Det var verkligen extremt, jag totalvägrade verkligen. Tillslut så fick min mamma nog av allt pjåsk och kastade mig i poolen bara, fullt beredd på att ingripa om det inte skulle gått vägen (tror jag). Jag hade då inget annat val än att simma, och det visade sig gå riktigt bra. Att stå där bredvid min syster vid kanten, med handen om hennes axel, gjorde det väldigt frestande för mig att bara ge henne en liten putt. En liten putt och så skulle det vara klart. Men jag vet att hon aldrig skulle lita på mig igen. Jag ville inte ta den risken. Så där stod jag, trött och febrig vid min systers sida och försökte peppa henne.
När jag kom hem den dagen så hade jag redan måndagen planerad för mig, jag och hon skulle till badhuset och hon skulle inte komma därifrån förens hon hade hoppat. Så på måndagen stod vi där. Min syster, med precis lika mycket rädsla för hoppet som innan och jag, med precis lika mycket feber som innan. Jag fick även med mig en kompanjon för uppdraget, som går under det svåruttalade namnet…Hamdija. Som lyckligtvis har lite mer tålamod än vad jag har. Min syster fick först hoppa från 1.5 meter, vilket hon gjorde utan några som helst tveksamheter eller problem. Efter det så informerade jag henne om att det bara skilde 1.5 meter mellan den hon precis hoppade ifrån och 3an. Hon verkade lite mer villig till att försöka och sprang upp för att hoppa, men stannade precis framför kanten, helt paralyserad, igen, great. Efter tio minuter med att försöka övertyga henne till att hoppa utan några resultat, så började mitt ögonlock rycka och tanken av att vilja slita av mitt egna hår började poppa upp i mitt frustrerande huvud. Jag skulle behöva en kudde eller två att skrika i…eller kanske något lugnande. Sen kom jag på att jag redan gick på lugnande (cociliana), vilket gjorde mig än mer frustrerad. Kanske ska man bara putta ner ungen och få det överstökat, men hon skulle aldrig förlåta mig. Det skulle inte heller vara så bra om en badvakt såg det. Jag uteslöt den iden.
Medan jag satt där och grubblade så hade min kompanjon, Hamdija, kommit på en lösning. Min syster gick med på att låta honom hålla henne över kanten. För att sedan räkna ner från 3 där han vid 0 fick släppa henne. Förmodligen så kändes det tryggare, jag har inte en susning. Men det fungerade! Skrik, plums och skratt. Å va glad hon var efteråt! Det kändes så bra för mig att se henne lyckas, så jag kan bara förställa mig hur bra det måste ha känts för min syster. Under den resterande delen av vår vistelse spenderande hon i stort sett bara vid hopptornet.
Detta inlägg är skrivet till ära av min kompanjon, Hamdija som gjorde detta möjligt. Men främst till min syster, som har fått smaka på ett av livets tuffaste prövningar, att våga gå emot sina rädslor. Jag är så stolt över dig.
Adjö för tillfället /N
